om oss

Tuunayili Orphans centre

Little Lions

Vi som startade detta projekt heter Madeleine Nordström och Isabel Widman och vi bor och är uppväxta i Enköping.

Vår resa
Tanken på att resa som volontärer hade funnits länge. Vi har hela tiden vetat att det är Afrika vi vill åka till, från början hade vi planer på att åka till Sydafrika men tillslut fastnade vi mer för Ghana. Efter att vi tog studenten i början av sommaren bestämde vi oss för att göra verklighet av våra planer, och vi bokade resan till Ghana via organisationen Volontärresor. I september 2013 var det äntligen dags. Första dagarna:
Vi startade vår resa i Ghanas huvudstad Accra. Volontärresors samarbetspartner Experience it höll i en introduktionskurs, vi bodde på ett hostel, träffade andra volontärer och fick lära oss om den lokala kulturen, språk och traditioner. Det är till exempel inte okej att använda sig av vänster handen då det uppfattas som väldigt otrevligt och förnedrande. Något annat som skiljer sig från den svenska kulturen är att man i Ghana är betydligt artigare mot främlingar. Till skillnad från Sverige, så hälsar man i princip på alla man går förbi och det är inte konstigt om du blir bjuden till en främlings bröllop eller begravning. Efter våra dagar i Accra var det meningen att vi skulle bo hos en familj i staden Walewale. Den familjen hade varken el, rinnande vatten eller toalett inomhus men vi tänkte att det kunde bli en utmaning. Efter några dagar i Accra fick vi dock reda på att vi hade blivit omplacerade och vi istället skulle bo hos en annan familj. Vi hamnade hos Felicia Musah, vilket vi är otroligt tacksamma för. Vår familj:
Vår värdmamma Felicia bodde tillsammans med sin familj i staden Tamale i norra Ghana. Familjen bestod av Felicia, hennes man Abraham, Mambora, fem år som var hur busig och energisk som helst. Rejoice som bara var ett år och som gärna gick in i vårt rum och lekte med alla våra saker. Och Lucky, som var den klokaste åttaåringen vi någonsin träffat. Kvällen innan hemfärden så kom hon in i vårt rum, satte sig på sängen och sa "hey, what is this? No more crying", sedan torkade hon våra ansikten med täcket. I huset bodde även Felicias syster Gladys och hennes man Abrahams syster Ester. De var i ungefär samma ålder som vi och Gladys var ofta med oss på barnhemmet.

Vår tid på barnhemmet:
Under åtta veckor jobbade vi på Felicias barnhem, Tuunayili Orphans Centre, och de kom att bli de bästa åtta veckorna i våra liv.
De första dagarna på barnhemmet var ganska jobbiga för oss. Det var svårt att ta in hur dessa små barn bodde och att de inte ens hade madrasser att sova på, utan att de sov på mattor på betonggolvet.

Det var 30 underbara, glada, bråkiga, livliga och påhittiga små människor vi lärde känna. Vi fick väldigt bra kontakt och lärde oss känna igen deras egna små personligheter. Till exempel Siisu som var barnhemmets charmtroll. Han var den som ofta busade och startade bråk och sedan med flit börja gråta för att få lite extra uppmärksamhet. När man sedan lyfte upp honom och sjöng ”If you are happy and you know it say Siisu” så snyftade han till och pep ”Siisu”.
Fadila var i början extremt tillbakadragen och sa inte ett ord till någon utan stod bara ensam en bit bort från de andra. Några veckor senare var hon helt förvandlad och hade öppnat upp sig helt, kramades, skrattade, grät, visade känslor, gosade och lekte med de andra barnen.

Fatima var storasystern som alltid hjälpte till, Ibrahim var den galna och Rebecca var den smarta. Alla barnen hade sin egen plats i gruppen. Av alla 30 barn var det bara nio st som gick i skolan innan de kom till barnhemmet. Att gå i kommunal skola i Ghana är gratis, men kravet är att barnet måste ha på sig en skoluniform.
Med hjälp från våra familjer i Sverige så ordnade vi skoluniformer till alla de andra, och på så sätt fick även dem möjligheter att gå i skolan och få en utbildning. Eftersom alla våra barn började i skolan så fick även vi spendera förmiddagarna där. Ofta kom det inte ens någon lärare till vår klass så vi fick stå där ensamma med 65 barn och försöka hålla lektion för dem. Eftersom de inte kunde engelska så var det var verkligen en utmaning.

På eftermiddagarna gick vi tillbaka till barnhemmet och spenderade resten av dagen där innan vi åkte hem till vår värdfamilj igen. På barnhemmet så lekte vi, la pussel, hoppade hopprep, gosade och anordnade skattjakt. Det hände även att vi lyssnade på musik och barnen dansade, vilket de verkligen tyckte om. Även om barnen inte pratade mycket engelska gick det till slut oväntat bra att kommunicera. Vi lärde oss enklare ord på deras språk Dagbani och både barnen och vi lärde oss att prata med händerna på ett sätt vi inte gjort tidigare.

Här försöker Fatima förklara för Madeleine att hon inte vill att killarna ska leka med hopprepet

Dessa barn är värda allt gott i världen. Trots deras tuffa start i livet så har de nu fått en ny chans och en ny familj. Vi kunde se hur mycket barnen tyckte om varandra, stöttade varandra, och bråkade på de sätt som alla syskon gör.
De är en familj och det vill vi att dem ska fortsätta vara. Och vi behöver er hjälp. -Madeleine Nordström & Isabel Widman.